Jämt Norge-vägen – i pilgrimers spår

St Olav och pilgrimer i hans spår

Slaget vid Stiklestad den 29 juli 1030 är ett av de mesta berömda slagen i Norges historia.
I detta slag miste kung Olav Haraldsson livet. Han blev två år senare helgonförklarad och slaget representerar idag införandet av kristendomen i Norge.
Slaget stod mellan kung Olavs styrkor och storbönder från Tröndelagen.
Många svenskar kämpade på kung Olavs sida.
Olav begravdes nära slagfältet och rykten började cirkulera om att han var ett helgon. Efter ett år grävdes hans kropp upp och det var lika friskt som då han dog.
Detta sågs som ett säkert tecken på hans helighet och kvarlevorna, som från och med nu sågs som viktiga reliker, flyttades till Nidaros, Trondheim.

stiklestad.no

Helige Olavs grav i Nidaros blev tillsammans Jerusalem, Rom och Santiago de Compostela de viktigaste vallfärdsmålen för europeiska pilgrimer under medeltiden.
Redan ca 1070 nämner Adam av Bremen i sin krönika att Nidaros var ett betydelsefullt och välbesökt pilgrimsmål. Efter reformationen, i slutet av 1530-talet, fortsatte människor att vallfärda till hans grav.
Detta upphörde dock då svenskarna skändade och förseglade graven under det nordiska sjuårskriget på 1560- talet.
Att besöka heliga platser med helgon som Nidarosdomen har flera förklaringar.
Dels hör det ihop med helgonkulten inom katolska kyrkan, dels med botgöring.
Att besöka en helig plats kunde ge syndernas förlåtelse och minska risken för att hamna i skärselden efter döden.
Pilgrimsvandringar gjordes i syfte att bota sjukdomar eller för att sona ett brott man begått. Vandringarna uppmuntrades av kyrkan och kungen.

Pilgrimsvandringarna gjordes i huvudsak på huvudvägarna då de var knutna till gårdar och byar där pilgrimerna kunde få mat och husrum under färden.
På de sträckor där lederna gick genom glest befolkade bygder uppfördes rast-och vilstugor, själahus. Pilgrimstraditionen och vandringarna har avsatt spår vi fortfarande kan uppleva. Det kan röra sig om minnen, lämningar och platser längs de vägar pilgrimerna vandrade eller sägner och berättelser kring St Olav och pilgrimerna.
De mest kända spåren är de heliga källorna vars vatten ansågs ha botande kraft. Andra minnen som finns kvar är grunder efter vilstugor, offerkaster, kyrkor, skulpturer med mera.

Medeltida skulptur av Olav i St Olofs kyrka i Skåne

Jämt Norge-vägen

JämtNorge-vägen går från Selånger tillsammans med St Olavsleden men tar i Revsund av mer direkt mot Trondheim via Bodsjö, Hackås, Oviken, Storsjö kapell, Ljungdalen över fjällen från Storsjö och Ljungdalen och sammanstrålar med Romboleden vid Sylsjön och vidare mot Trondheim.

Vandringen efter denna gamla väg bjuder på allt från gammal skog, riklig förekomst av vatten, moderna samhällen, jordbruksområden, gamla fäbodmarker och renbetesland till kalfjäll.
I över tusen år har Jämtland/Härjedalen utgjort genomgångsland för transporter mellan Bottenhavet och Atlanten. Man har färdats för att bedriva handel och för att umgås eller för att som pilgrim besöka St Olavs grav. De gamla stigarna användes också när vanligt folk sökte trygghet hos ”naboerne” i orostider och när man fraktade varor som inte tullarna skulle få vetskap om.
Genom transportvägen knöts starka band mellan Jämtland/Härjedalen och Tröndelagen. Man bytte varor, hästar och livskamrat i generationer så att vänskaps- och släktbands faktiskt består än idag.
En viktig färdled i gamla tider var från Bottniska viken, genom Medelpad, Jämtland, nordligaste Härjedalen genom Skarvdörren till Tröndelagen.
Fjällvägen från Ljungdalen till Tydal var i bruk ännu i slutet av 1930-talet.
Benämningar som Biskopsån och Biskopsstugan, på östra sidan av nuvarande riksgränsen, kan ha uppkommit mot bakgrund av Nidarosbiskoparnas visitationsresor till Härjedalen som låg under deras överhöghet.
I ödemarken mellan Oviken i Jämtland och Storsjö i Härjedalen lär det ha funnits vilstugor/själastugor vid Marntallsåsen och Stuguberget. Två husgrunder finns också vid Uggen intill Lövberget. Väster om Ljungdalen har Nedals- och Biskopsstugorna funnits.
Vid Sylsjödammens tillkomst, i början på 1950-talet, översvämmades båda stugorna och en lång sträcka av vägen.